Mer från Leonardo DiCaprio

The wolf of wall street på bioEn av mina absoluta favoritskådespelare är Leonardo DiCaprio. Han har varit med i filmer som jag över lag tycker mycket om, han gör i princip alltid en övertygande rollprestation, och han gör varierade roller. Eller såhär: allt som allt har jag sett honom i väldigt många olika sorts roller, men de senaste åren har de varit lite likadana.

Jag har funderat lite på det här i och med den nya biofilmen “The wolf of Wall street”. Jag har inte sett den än, men i trailern får jag lite samma vibbar som jag fick i exempelvis “The great Gatsby”. Mycket pengar, mycket sex och mycket fest. Innan dessa två filmer gjorde han rollen som halvpsycho i flera filmer.

Blood diamond med Leonardo DiCaprioI både “Blood diamond”, “Inception” och “Shutter island” finns psychotendenser, han är både läskig och elak vid flera tillfällen, men han är inte ond. Vi hejar ju ändå på honom. Samma sak med Gatsby egentligen. När jag såg honom i Blood diamond första gången vad jag så glad över just det – att han inte bara var hjälten, utan att han faktiskt var både och. Som många är.

Nu börjar jag känna att det räcker. Eller snarare att jag gärna skulle se honom i en annan slags roll snart, typ genomond. Det vore jätteroligt. Han har som sagt tidigare i sin karriär visat prov på flera olika sorters roller – genombrottet i “Gilbert Grape” som utvecklingsstörd var helt fantastiskt, samma med den übersmarta killen i “Catch me if you can” – så det vore kul att se fler prov på den bredden snart.

I nya biofilmen The wolf of Wall street har jag inga större ambitioner om att han ska göra något revolutionerande. Jag tror att han kommer göra en ungefär likadan roll som jag precis nämnt, men att han kommer göra den bra. Det gör han alltid.

Filmtips: Monica Z

Filmen Monica ZIgår var det premiär för filmen “Monica Z” som är baserat på Monica Zetterlunds liv. Jag har själv ingen relation till henne som artist, och eftersom hon är så folkkär bland många var det roligt att upptäcka henne.

Jag hade rätt höga förväntningar efter att ha läst många fina recensioner – och jag blev inte besviken. Den var välgjord. Framför allt gjorde Edda Magnason ett helt fantastiskt personporträtt av Monica. Vad jag förstår har hon inte varit med i någon film tidigare, och ändå är skådespelarinsatsen otrolig. Hon sjunger allt själv, det är inga gamla inspelningar blandade med nya utan allt är Edda. Nu när jag efteråt lyssnat på Monica Zetterlunds musik kan jag fascineras av hur likt det är. Edda har verkligen tolkat Monica bra.

På ett sätt var den väl förutsägbar. Det är ju bara en artist bland många där det är mycket fest och glamour vilket till en början bara är roligt, för att sedan bli tragiskt. Alkoholmissbruk, försummade barn, hur prestationen tar över och blir allt personen är. Filmen påminde mycket om “Walk the line” där Johnny Cash porträtteras. Vad det nu beror på – en lättillgänglighet till festerna, om alkohol blir ett sätt att slappna av från all hets, eller om många artister har mörka bagage med sig – så verkar det inte helt ovanligt.

Som jag sagt tidigare gillar jag ju den typen av filmer, med festfasaden som sedan spricker. På det viset var den lik både “Känn ingen sorg” och “The great Gatsby”. Förutsägbarheten gjorde mig alltså ingenting. Det var en riktigt bra film, över lag. Inte slag-i-magen-bra, men riktigt bra. En fyra.

Filmtips: The great Gatsby

Jag börjar dagen med musik från “The Great Gatsby”. Så sjukt mycket bra musik! Möjligtvis var det i kombination med filmen, men jag njuter idag med. Bland annat en, för mig, ny låt med Lana Del Rey – “Young and beautiful”. Om jag ska summera vad jag tyckte om filmen är jag glatt överraskad. Många i mitt sällskap tyckte att den var lite platt och intetsägande. Och visst, jag kanske inte blev berörd à la Baz Luhrmanns tidigare film “Moulin Rouge”, men jag tyckte mycket om den. Jag gillade att det var som ett rosa skimmer över allt festande och livet de levde, vilket krackelerade ju längre in i filmen vi kom.

Jag hade gärna velat lära känna karaktären Gatsby bättre, men huvudkaraktären Nick Carraway var lysande. Precis som han själv säger var han både “inkluderad och exkluderad” under filmens gång. Allt var ur hans perspektiv, men det var inte hans historia, vilket var snyggt. Lite så var det väl för oss tittare också. Det fanns rätt mycket vi inte fick ta del av, mycket av framför allt Gatsby som i alla fall jag inte förstod. Till exempel varför han var “the great” Gatsby. Storheten förstod jag aldrig riktigt. Det gjorde att filmen inte nådde ända hem, men den var helt klart sevärd. Över lag väldigt bra skådespelarprestationer.

Jag är för övrigt väldigt nyfiken på boken. Framför allt undrar jag hur den skiljer sig från filmen. Filmen hade många moderna element, bland annat musiken, så jag antar att det är en modern tolkning. Om ni har koll på boken får ni gärna säga till! Om ni vill dela min morgonstund så ger jag er Lana Del Rey: