Filmtips: Pojkarna

PojkarnaHär om veckan såg jag Pojkarna på bio. Det var en förhandsvisning vilket var extra roligt! Jag recenserade boken (som är skriven av Jessica Schiefauer) för flera år sen, och både gillade och inte gillade Det är lite likadant med filmen, även om jag föredrar boken.

Pojkarna handlar om vännerna Kim, Bella och Momo. De är fjorton år och i början av puberteten. I skolan blir de konstant utsatta av killarna, vare sig det handlar om fysiska övergrepp eller tysta hot, och ingen gör något. Killarnas sätt att behandla tjejerna är så normaliserat att till och med de vuxna blir blinda. En dag får Bella med sig en konstig blomma till sitt växthus. När de dricker blommans nektar förvandlas de till pojkar, vilket förändrar både hur andra ser på dem och hur de ser på sig själva.

Idén är ju fantastisk. Det tyckte jag när jag läste boken också. Jag gillar temat. Att det handlar om könsnormer, kroppar, sexualitet och den starka kulturen kring det. Jag gillar musiken (den har blivit mitt nya skriv-soundtrack). Fotot är snyggt, vissa scener skulle kunna stå för sig själva som rena konstverk.

Däremot gillade jag inte att skådespelarinsatserna var så varierade. Det drar ner mycket av upplevelsen för mig. Och ibland blev det för… dramatiskt? Nej, det kanske är fel ord. Men framför allt mot slutet så var det en enda gråtfest. Hela tiden. Det var närbilder av stora tårar och stora ord, och det blev lite mycket. Jag blev inte så berörd som jag hade velat bli.

Sen ställer jag ju mig kritisk till att en pojkkropp per automatik innebär mer aggression och utåtagerande, precis som jag tyckte om boken. Å andra sidan gillar jag att Kim, som handlingen främst kretsar kring, slits mellan sin pubertala tjejkropp som är så obekväm, den känns inte som hennes, och friheten hon känner i pojkkroppen. Att en kropp kan vara fel för en.

Såhär: det handlar alltså inte om att jag ifrågasätter huruvida en kan vara fast i fel kropp på grund av kön, utan om att en tjejkropp och en pojkkropp per automatik inte innebär olika saker.

Temat berör mig sammanfattningsvis mer än själva filmen. Jag läste någonstans att den skulle vara “bästa tonårsskildringen sedan Fucking Åmål” – det håller jag absolut inte med om. Jag föredrar Pojkarna i bokform. På tal om Jessica Schiefauer – visste ni att hon skrivit totalt tre publicerade romaner, varav två vunnit Augustpriset? Så imponerande.

En c-uppsats på posten

C-uppsats om genus och mediaI våras blev det mycket skrivande. Både på manuset, bloggen, LitteraturMagazinet och – större delen av tiden – c-uppsatsen. Det var både fantastiskt och jobbigt att skriva den. Framför allt var det roligt att få djupdyka i något jag själv var intresserad av. Att få specialisera sig på precis det man själv vill. I mitt fall var det genus i kombination med media. Hur media förmedlar ideal och normer över hur vi bör leva våra liv. Vi valde att specialisera oss på vilka ideal som gick att hitta i tidningen Mama gällande mamma- respektive papparollen.

Det var läskigt att upptäcka massor av formuleringar som så lätt gick att koppla till könsstereotyper, men som bara slinker förbi obemärkt i vanliga fall. Hur mycket det finns i språket som vi inte tänker på. Mama är bara ett exempel på det här, det finns i precis all media.

Det fina med att ta på sig ett par genusglasögon är att de inte går att få av. Det är svårt att läsa vissa tidningar utan att studsa på formuleringar, eller att se en film utan att störa sig på det faktum att kvinnor sexualiseras i högre utsträckning än män. Även om det är jobbigt är det dock något jag är glad över. Jag vill reagera och ifrågasätta.

Sammanfattningsvis är jag stolt över min c-uppsats och glad över att ha fått den i brevlådan!

Att läsa eller inte läsa Fifty shades

E L James Fifty shades of greyEn väldigt omtalad bokserie är ju som många vet E. L. James “Fifty shades”. Vissa älskar böckerna, vissa hatar dem. Många verkar över huvud taget tycka mycket om dem. Kanske beror det på hajpen. Om en bok hyllas av så många kommer den också sågas många gånger om. Jag var aldrig speciellt sugen på att läsa “Fifty shades of grey”. Jag beställde hem den när den kom, men sen blev det aldrig av. Jag kände inget genuint sug, och då kändes det tråkigt. Nu har jag faktiskt blivit nyfiken. Det är bara det att jag inte vet om jag vågar.

Jag tänker såhär: väldigt många har kritiserat böckerna för att vara könsstereotypa och sexistiska. Efter vad jag har hört verkar det onekligen så. En tjej, orörd, som träffar en machokille med sjukt mycket pengar och så börjar de ligga med varandra. Sen ska hon rädda honom. Det finns säkert mycket mer till böckerna än så, framför allt är det ju erotik och bör läsas därefter, men karaktärerna kan väl delvis beskrivas så i alla fall.

Poängen är att jag har väldigt starka åsikter om könsstereotyper och könsroller. Och om genus. Det är ett stort intresse och det är viktigt för mig. Därför skulle det kännas väldigt surt om jag tycker att boken är sådär sexistisk som många säger, men att jag också fastnar för den. Att jag verkligen gillar den. Det är lite av ett problem ibland, att jag älskar böcker vars ideal jag inte står för. Det skrev jag om nyligen hos LitteraturMagazinet. Det krånglar liksom till det för mig. Därför är jag tveksam till om jag kommer läsa “Fifty shades of grey”. Och om jag älskar den men inte står för idealen, då kanske jag inte ens vill recensera den.