Filmtips: Pojkarna

PojkarnaHär om veckan såg jag Pojkarna på bio. Det var en förhandsvisning vilket var extra roligt! Jag recenserade boken (som är skriven av Jessica Schiefauer) för flera år sen, och både gillade och inte gillade Det är lite likadant med filmen, även om jag föredrar boken.

Pojkarna handlar om vännerna Kim, Bella och Momo. De är fjorton år och i början av puberteten. I skolan blir de konstant utsatta av killarna, vare sig det handlar om fysiska övergrepp eller tysta hot, och ingen gör något. Killarnas sätt att behandla tjejerna är så normaliserat att till och med de vuxna blir blinda. En dag får Bella med sig en konstig blomma till sitt växthus. När de dricker blommans nektar förvandlas de till pojkar, vilket förändrar både hur andra ser på dem och hur de ser på sig själva.

Idén är ju fantastisk. Det tyckte jag när jag läste boken också. Jag gillar temat. Att det handlar om könsnormer, kroppar, sexualitet och den starka kulturen kring det. Jag gillar musiken (den har blivit mitt nya skriv-soundtrack). Fotot är snyggt, vissa scener skulle kunna stå för sig själva som rena konstverk.

Däremot gillade jag inte att skådespelarinsatserna var så varierade. Det drar ner mycket av upplevelsen för mig. Och ibland blev det för… dramatiskt? Nej, det kanske är fel ord. Men framför allt mot slutet så var det en enda gråtfest. Hela tiden. Det var närbilder av stora tårar och stora ord, och det blev lite mycket. Jag blev inte så berörd som jag hade velat bli.

Sen ställer jag ju mig kritisk till att en pojkkropp per automatik innebär mer aggression och utåtagerande, precis som jag tyckte om boken. Å andra sidan gillar jag att Kim, som handlingen främst kretsar kring, slits mellan sin pubertala tjejkropp som är så obekväm, den känns inte som hennes, och friheten hon känner i pojkkroppen. Att en kropp kan vara fel för en.

Såhär: det handlar alltså inte om att jag ifrågasätter huruvida en kan vara fast i fel kropp på grund av kön, utan om att en tjejkropp och en pojkkropp per automatik inte innebär olika saker.

Temat berör mig sammanfattningsvis mer än själva filmen. Jag läste någonstans att den skulle vara “bästa tonårsskildringen sedan Fucking Åmål” – det håller jag absolut inte med om. Jag föredrar Pojkarna i bokform. På tal om Jessica Schiefauer – visste ni att hon skrivit totalt tre publicerade romaner, varav två vunnit Augustpriset? Så imponerande.

Årets bokutmaningar

Samtliga av Sarah Dessens böckerDet börjar bli dags att sammanfatta 2013 på olika sätt. Här kommer en sammanfattning av mina bokutmaningar. Under 2013 har jag haft två bokutmaningar – en som jag klarat och en som jag inte klarat.

Att läsa samtliga böcker av Sarah Dessen – på engelska: Den här utmaningen hoppade jag på när jag ganska precis läst ut första boken av henne. Jag tyckte att den var skitbra och ville läsa mer. Att läsa alla böcker av en författare verkade som en rolig utmaning, och att öva upp min engelska på samma gång var ju inte helt fel. Jag beställde alla böcker på engelska. Väldigt fina utgåvor.

Ja, men nej. Jag klarade inte utmaningen. Jag har väl läst… två? Along for the ride och Someone like you. Tror det är nio kvar, och när jag insåg att det började bli bråttom att fixa utmaningen tog jag en ny Sarah Dessen-bok tätt efter att ha läst den andra. Det var bara det att böckerna var så lika. Det blev samma. Hon är en grym författare, men det kanske inte är värt att läsa alla böcker i rad. Om det ens finns nån författare där det är värt?

Augustpristagaren Snöret, fågeln och jagAtt läsa samtliga nominerade böcker i Augustprisets barn- och ungdomskategori: Den här utmaningen var en favorit i repris från förra året. Det var så roligt att jag ville göra om det! Dessutom gjorde det att jag blev mer insatt i priset vilket är roligt. Jag fick bland annat vara med i Nya Vågen P1 och prata om det, hur kul som helst!

Jag klarade alltså utmaningen. Den krävde lagom mycket av mig, gav stor bredd inom barn- och ungdomslitteraturen och kändes väldigt aktuell i och med Augustpriset. Här är böckerna som blev nominerade och som jag läste: Sara Kadefors Lex bok, vinnarna Ellen Karlsson och Eva Lindströms Snöret, fågeln och jag, Lena Sjöbergs Cirkusloppor på rymmen, Anna Höglunds Om detta talar man endast med kaniner, Klara Perssons Maximilian och Minimilian (ej recenserad) samt Frida Nilssons Jagger, jagger (ej recenserad).

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att jag lärt mig något om vilka utmaningar jag ska anta.
1. Inte ta mig vatten över huvudet. Det gjorde jag kanske i och för sig inte, men det ska kännas överkomligt. Hellre flera små än en gigantisk, tycker jag.
2. Ha koll på vilken utmaning jag antar. Alltså: välj inte att läsa samtliga böcker av en författare om jag inte har tillräckligt bra koll på författaren. Det blir inte bra.

Augustpriset i Nya Vågen

Augustpriset i Nya Vågen P1Idag har jag varit med radio och pratat om Augustpriset och barn- och ungdomslitteratur. Hur roligt som helst! Vi hann prata både om vinnarna och om Augustpriset generellt. Jag som överskattade hur mycket man egentligen hinner säga under 20 minuter, som dessutom ska delas med flera andra personer, hade stolpat ner en hel uppsats om vad jag tyckte. Jag hann inte säga allt, men jag hoppas att det viktigaste kom med.

Vi hann få upp en diskussion om Augustprisets olika kategorier vilket var väldigt roligt, dvs att det ska rymmas så olika typ av litteratur i en enda kategori. Jag är själv kritisk till barn- och ungdomskategorin av den anledningen. Både fack- och skönlitteratur men även ett otroligt brett åldersspann ska rymmas där, något som också Christin Ljungqvist skrivit ett fantastiskt blogginlägg om.

Det jag inte hann gå in på var att barn- och ungdomslitteratur ofta nervärderas. Dels genom att så många olika böcker måste klumpas ihop i samma kategori, men det märks även i medier och bokhandlar efter att vinnarna utsetts. Det känns nästan som att det bara finns en “riktig” vinnare – och det är årets svenska skönlitterära bok. Det är den boken som syns mest och som det pratas mest om.

Augustpriset i Nya VågenAtt barn- och ungdomslitteratur nedvärderas känns märkligt av flera anledningar. Dels för att allt fler vuxna läser barn- och ungdomsböcker. Det kommer bara fler och fler uppmärksammade böcker som får stora genomslag över alla målgrupper, exempelvis Harry Potter, Hungerspelen och Cirkeln.

Men det känns också märkligt att barn- och ungdomslitteratur värderas lägre eftersom barns läsning är en högaktuell fråga. Med tanke på att allt färre barn läser och vilka konsekvenser det får, borde det inte vara livsviktigt att lyfta barn- och ungdomslitteratur då? Och det borde heller inte vara speciellt svårt, eftersom det finns så fantastiskt många bra barn- och ungdomsböcker.

Lyssna gärna på Nya Vågen i P1 där jag diskuterar Augustpriset tillsammans med Mia Gerdin och Elin Grelsson Almestad!