Filmtips: The wolf of Wall street

The wolf of wall street på bioIgår såg jag alltså “The wolf of Wall street” med Leonardo DiCaprio – hans senaste huvudroll vilken jag längtat efter att se. Som jag skrev tidigare är jag ett stort fan av honom. Han gör ofta fantastiska rollprestationer, den här filmen är inget undantag. Dock är det inte mycket annat jag är speciellt positiv till.

Filmen baseras på Jordan Belforts biografi med samma namn och handlar om hans liv som aktiemäklare. Från starten som osäker och ung med stora ambitioner ända upp till toppen. Ja, och så stupet efteråt också. Filmen är välgjord på så sätt att de allra flesta skådespelarprestationer håller hela vägen, och det gör väl alltihop trovärdigt. Antar jag. Men även om det är trovärdigt är det också vidrigt. Kanske just därför.

Hela filmen är full av pengaöverflöd, droger, fest, sex, prostitution, svineri. Flera gånger är det snudd på våldtäkt. Det finns inte en enda vettig kvinnlig karaktär, möjligen Belforts första fru som ändå har en minimal roll. Det enda vi får se är rakade fittor, nakna (slanka) kroppar och ett gäng kåta män som har sex med allt och alla.

Jordan Belforts The wolf of Wall streetTrots att det flera gånger är roligt stannar skrattet halvvägs upp i halsen, och så har jag lust att kräkas upp det istället. Filmen representerar så mycket som jag är emot och som jag föraktar, och därför är det svårt att tycka om den. Trots bra skådespelare. Och trots roliga inslag.

Jag tänker såhär: om man ska visa upp en film med sexism och värsta sortens könsstereotyper ska det i så fall vara med ett kritiskt förhållningssätt. Vi tittare ska få upp ögonen för att det faktiskt ÄR såhär på flera ställen i världen, och att vi kan börja ifrågasätta det. Visar man däremot upp en film med såhär mycket sexism och könsstereotyper UTAN ett kritiskt förhållningssätt reproducerar man bara samma skit igen. Och igen.

Grejen är att jag är osäker på om filmen ställer sig kritisk till det här eller inte. Å ena sidan finns det väl någon slags tanke om att det inte är hållbart i längden, att allt går åt helvete så småningom, men å andra sidan känns det som att tittaren ska tänka “fan vad soft ändå”. Det gör mig rasande.

Kanske finns det ingen tanke alls med det. Kanske är det bara en filmatisering av Jordan Belforts bok, men då kunde fokuset lagts någon annan stans också. Som det är nu blir jag osäker på om det ens finns någon handling. En spänd båge. Det är bara ett enda långt svineri.

3 Thoughts.

  1. Jag förstår och kan relatera till det du skriver, ibland tyckte jag att den var jobbig att ens se på. Men jag tycker ändå att filmen vinklar den lite kritiskt (för lite absolut!) eftersom den aldrig romantiserar livsstilen. Det framstår mest som tragiskt, tycker jag. Det finns en scen som dock “förstörde” det förhållningssättet för mig och det är precis i slutet när FBI-agenten sitter på tunnelbanan hem.. Då känns det som om han möjligen ångrar det val han gjorde i livet? Att han tvekar på om det alltid är så bra att välja rätt? Att han tänker tillbaka på allt det som Jordan sa på båten. Vet du vilken scen jag menar? Är det jag som överanalyserar alltihop?

    • Nej det är svårt att förhålla sig till den tycker jag. Om den är kritisk eller inte. Har också funderat över slutet som du säger, det är en väldigt tvetydig scen! Ska det vara att FBI-agenten tänker “hellre det här, jag vann ändå”, eller tänker han “fast det hade ändå varit värt att ha det där livet istället”? Det är svårt att veta, och jag hoppas verkligen att det inte ska vara det senare. Intressant att diskutera med dig :)

  2. jag hittade en rätt träffande kommentar om filmen på filmtipset.se. tycker att den är så välformulerad att den är värd att spridas vidare:

    “Det här är ingen film om offrens lidande utan en hyllning åt girigheten personifierad, genom ett rasande tempo av excesser dyrkar Scorsese den osympatiske Belfort, välspelad av DiCaprio.

    Självklart kommer alla misogyna karriär o kapitaltörstande unga killarna tycka att det här är riktigt häftigt, precis som Wall Street, American Psycho eller Scarface blivit porträtt på manliga förebilder för de mest vilsna.

    Det kan väl diskuteras hur mycket ansvar man har som regissör för vilket budskap man förmedlar. Scorsese väljer istället att satsa på ett hetsigt stimulerande spektakel – som Schlagerfinalen, typ – fast mindre barnvänligt. Nog är det underhållande, i sin frenesi, men det mättar, och tröttar och det enda jag lär mig är att: Ett rent samvete är inte den bästa kudden, i verkligheten sover man bäst nyknullad med knark i kroppen. Dvärgar är något man kastar, kvinnor är något man köper. Vänner är något man förbrukar.

    Beter man sig som ett misogynt, girigt, vitt svin så blir man framgångsrik och beundransvärd och får sitt liv förevigat i en blockbuster. Vem vet, det kanske är precis så det skall vara, manuset bygger ju trots allt på den sanna historien. Från en patologisk bedragare.”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *