Filmtips: Mig äger ingen

Filmatiseringen av Mig äger ingenLänge har jag sett fram emot att se filmen “Mig äger ingen” om är baserad på Åsa Linderborgs roman med samma namn. Speciellt sugen blev jag efter att ha läst boken en andra gång nyligen. Då blev jag påmind om hur fantastisk den är. Dock gjorde det mig mer skeptisk också. Jag har sagt det förut, men filmatiseringar av böcker brukar ofta göra mig besviken.

I det här fallet behövde jag dock inte vara orolig. Efter ett par minuter smälte jag som smör, och efter en halvtimme satt jag med gråten i halsen med jämna mellanrum. För att det är fint, hjärtskärande, sorgligt och svårt. Precis som i boken fastnar känslan av otillräcklighet, hur pappan gör sitt bästa men att det inte räcker. Jag blir både arg på honom och jag känner med honom.

Den där villkorslösa kärleken som lyser om hela Persbrandt, och det är nästan det som gör mig mest arg. Varför måste han sabba allting? Varför kan han inte söka hjälp? Låta dottern ta mindre ansvar. Och jag KAN inte låta bli att vilja kliva in i filmen och putta henne fram mot sin pappa när han försöker. Be henne att ge honom en chans, för det är så hjärtskärande.

Åsa Lindeborgs Mig äger ingenFantastiska skådespelarinsatser över lag, komplexiteten i deras relation är fångad (som jag tycker är det allra starkaste i boken), musiken förstärker känslorna jag får, lagom mycket från boken är bortplockat och det viktigaste är med. Jag är så glad att den slutade där den slutade.

Jag har läst mycket om både filmen och boken, exempelvis att Åsa Linderborg inte var helt nöjd med filmatiseringen. Jag funderade över det både innan och efter filmen. Det blir lite speciellt när man känner så mycket både för boken och filmen samtidigt som författaren inte är nöjd.

Kanske är det helt enkelt så att filmer och böcker inte går att göra exakt likadana, och när boken i sin tur är självbiografisk är det klart det känns märkligt för författaren. Mamman i filmen är ju inte Linderborgs mamma, trots att det från början baseras på henne. Jag vill ändå hylla både filmen och boken. De är fantastiska båda två, fast på lite olika sätt.

En annan grej – svensk film, alltså. Det är bara fullträff efter fullträff, hur roligt som helst! Det var längesen jag såg såhär många bra svenska filmer. Så får det gärna fortsätta.

6 Thoughts.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *