Tågtid = skrivtid

Skriva på tågTågtid har alltid varit den bästa sortens skrivtid för mig, hand i hand med café. Jag tror det handlar om att jag har en viss tid på mig – med tåg är det ju tills jag måste kliva av, och på café har jag oftast en tid jag måste gå hem – i kombination med att det är folk runtomkring.

Jag skriver alltid bäst när det är andra runtomkring (som inte kan se min skärm, oerhört psykande när andra ser vad jag gör) samtidigt som jag lyssnar på musik. För mig själv fast ändå inte. Så idag njuter jag av en två timmar lång tågresa med lyxig skrivtid. Det enda som fattas är kaffe.

Magisk realism

Jessica Schiefauer PojkarnaNär jag började skriva på mitt nuvarande manus ville jag hitta böcker jag kunde läsa i samma genre. Jag föredrar att läsa samma typ av böcker som jag skriver för tillfället, dels för att vara uppdaterad inom genren, men också för att bli inspirerad.

Det var bara det att jag inte hittade någon bok. Eller jo, jag hittade likheter, men jag hittade ingen given genre. Det är någon form av övernaturligt, men inte på ett “fantasyvis”. Sen kom jag på att det faktiskt finns en bok som är ungefär så – Pojkarna av Jessica Schiefauer. Och då insåg jag att genren nog kallas magisk realism.

Alltså: det ska vara böcker med magiska inslag, men i en fullt realistisk värld. Jag kommer på extremt få sådana böcker förutom Pojkarna. Har ni några tips?

Guldkorn

Sara Ohlssons Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idagIdag har jag lyxig skriv- och lästid. Jag har plockat fram några av mina favoritböcker och ska börja pilla på mitt manus. En bok som jag återvänder till ofta är Sara Ohlssons “Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag”. Det fina med att återvända till böcker är att man upptäcker guldkorn som man annars skulle glömma bort. Här är en scen som jag tycker mycket om:

En kväll låg pappa på sängen och sa att han hade ont i bröstet.
– Det är ingen fara, sa han. Det går över.
Sen kom ambulansen och de bar ut honom på bår. Mamma åkte med.
– Kommer pappa att dö? frågade Felix.
– Nej, pappor dör inte, sa jag.
Vi fick sova hemma hos Tor, på kvällen spelade vi memory och jag tyckte inte om att de andra skrattade när pappa var sjuk. Sen ringde mamma och sa att allt var bra, att det bara var stress.

På morgonen satt pappa i köket och drack kaffe. Han drog upp oss i knäet och sa att han hade något viktigt att säga.
– Jag har lärt mig att man måste gråta ibland, sa han.
Felix frågade varför och jag sa att han var liten och dum, trots att jag inte heller förstod.
– Om man inte gråter när man är ledsen kan allt det ledsna liksom fastna i en och då gör det väldigt, väldigt ont, sa pappa.