Icke-recensionen

Elin Nilssons Flyt som en fjäril, stick som ett biFör er som inte minns det skrev jag nyligen om mitt läsflow i påsk. Jag slukade nästan tre böcker, vilket inte är likt mig. Nuförtiden. Så jag sa till mig själv (och på bloggen) att jag inte skulle ha en tanke på recension när jag läste två av dem. Bara läsa för att läsa, inte för att recensera.

Det var så himla skönt! Inte sluka, känna pressen att skriva ner tankar direkt efter innan jag glömmer, inte lägga till saker på mitt dåliga samvete. Dock vill jag gärna tipsa om en av böckerna, så här kommer min icke-recension av “Flyt som en fjäril, stick som ett bi” av Elin Nilsson: den var bra. Läs den!

Det som svider allra mest

Hemkomsten kontoretIgår fick jag en refusering från drömförlag nr. 2. Jag ska ju inte förvänta mig något annat, det är ju så hård konkurrens, J. K. Rowling blev också refuserad första gången hon skickade in Harry Potter, det betyder inte att mitt manus är dåligt, osv osv osv. Jag vet allt det där, men det spelar liksom ingen roll när det dimper ner en refusering. Då känns det ändå som att man är världens sämsta författare. På riktigt.

Den där känslan låg och bubblade i mig hela eftermiddagen. Den gick inte över förrän jag fick släppa alla hämningar på kvällen och låta det komma ut. Tillåta mig att tycka att det är förjävligt, trots alla logiska resonemang. Först började jag ifrågasätta hela grejen med att skriva. Är det värt det? Ska det kännas såhär varje gång jag får ett nej? Även om jag får ett ja så småningom ger det inga garantier för nästa projekt, och nästa…

Det kändes som en smärre identitetskris. Typ: “Borde jag hitta nåt annat intresse? Ska jag bara lägga det här med skrivandet på hyllan?” Sen gick det väl någonstans där från arg till ledsen. Typ: “DET ÄR OH-RÄTT-VHIIIIIST!” För det är nog den känslan som svider allra mest – att lägga ner så mycket tid, energi (även pengar) och ge av sig själv – och sedan få ett kort standardmail till svar. Som ser exakt likadant ut som det refuseringsbrev jag fick för många år sen angående ett helt annat manus.

Jag vet att det är massor av tid som förlagen lägger ner på att gå igenom manus, och bakom det där standardmailet kanske det ligger massor av funderingar och tid, vad vet jag. Och det vore ju kanske orimligt om de ska ge långa personliga svar till ALLA manus de får in. Men resultatet blir ändå detsamma: det svider. Och känns orättvist. Vilket får mig att ifrågasätta alltihop.

Sen vet jag också att det här går över, och att jag alltid hittar tillbaka till skrivarglädjen. Det är bara en fråga om tid.

Tankar om feminism och miljö

Klimat, miljöOm jag skulle ha en blogg där jag skrev om allt möjligt skulle jag återkomma till: miljö, feminism, film och – såklart – litteratur. Det går lite i perioder, beroende på olika saker. Samhällsdebatt, saker som händer i mitt privatliv, en bok eller film som inspirerar mig. Ibland ser jag så mycket film att jag bara måste dela med mig här, och jag tipsar er gärna om film precis som jag gärna tipsar om böcker.

Sen försöker jag mer och mer att dra ner min klimatpåverkan. Det är mitt mål, att minimera min klimatpåverkan så mycket jag bara kan. Genom att till exempel köpa miljövänliga hudprodukter, leta kläder second hand, åka tåg istället för bil, äta vegetariskt, dra ner på ost och mjölk osv osv. Det blir ett skönt pepp i förhållande till alla dystra siffror som finns om klimathotet. Jag inser hur mycket jag kan göra själv, och det gör mig hoppfull.

Feministfrågor är något annat jag brinner för. Ibland är det skitjobbigt, för jag har svårt att inte reagera på allt som finns runtomkring mig. Det snackas ju om dessa genusglasögon som inte går att ta av när de en gång åkt på, och det känns lite på.

Kommentarer om mammor som är den viktigaste föräldern (“det är ju ändå MAMMA, det är något speciellt med mamma”), filmer/serier med kvinnor som tar mähä-rollen och män som är coola och starka, alla barnprogram där killarna har två kilometer breda axlar och tjejerna har miniliten midja, när butiksbiträdet på Ica envisas med att säga “tjaa” till min sambo och “hej hej” till mig.

Alla dessa saker som kan tyckas små, men i kombination vittnar om något mycket större. En maktstruktur där män och kvinnor har olika förutsättningar och roller. Tidningsrubriker om våldtäkter och kvinnors låga löner är andra delar av samma system, det finns på alla nivåer. Därför brinner jag för feminism.

Men tills vidare är ju det här trots allt en litteraturblogg. Där det slinker med ett och annat filmtips. Och kanske att jag tipsar om miljö- och feminismböcker lite extra, för att väva ihop allting. Sånt funderar jag på idag.