Filmgeniet

Film AladdinOm det fanns en frågesport som BARA handlade om filmer och serier, typ skådespelare och handling och karaktärer och regissörer och sådant, då skulle jag lätt ställa upp. Bland det bästa jag vet är att se en film, känna igen en skådespelare och sen luska ut varifrån hen är bekant. Det är som världens bästa hjärngympa för mig.

Eller nej: det bästa är att jag alltid kommer på det. Tidigt, helst efter några minuter. Här om dagen såg jag på andra säsongen av “Äkta människor” och började känna igen ögonen på en skådespelare som är med för första gången. Sen munnen, något med hur hon ler, och så ser jag att det är Happy Jankell från “Portkod 1321”. Det känns ungefär som en intellektuell orgasm. JAG HADE RÄTT!

Det är på samma sätt med repliker från filmer och serier. Vissa scener kan jag utantill, “Aladdin” är en av filmerna jag kan bäst, och jag hör exakt hur de låter i huvudet. Vilket tonfall Jasmine har när hon säger: “Jag väljer dig, Aladdin”, och han svarar: “Kalla mig Al.” Seriöst, jag kan inga kungar och knappt nån vetenskap, men när det kommer till film är jag grym.

Det tråkiga är att folk jag ser serien/filmen med många gånger varken känner igen namnet på skådespelaren eller något personen varit med i tidigare. Reaktionen blir typ: “jaha, okej. Nej, jag har inte sett den.” Det är ju fantastiskt att JAG vet hur bra jag är, men det vore trevligt om andra också visste det. Om det fanns ett pris, eller så.

Årets välförtjänta guldbaggar

Anna Odells ÅterträffenVar det någon mer än jag som såg Guldbaggen igår? Extra roligt denna gång eftersom jag flera gånger tänkt att det kommit så många fantastiska svenska filmer detta år. Alla filmer jag sett och tycker mycket om tog hem segern i någon av kategorierna. Bästa film blev “Återträffen”. Anna Odell vann även i kategorin Bästa manuskript.

Det måste vara häftigt att ta hem så fina priser för sin debutfilm. Anna Odell har dessutom gjort så mycket i filmen – hon står både för huvudrollen, regin och manuskriptet. Jag tycker verkligen att priserna är välförtjänta. Det var inte min personliga favorit, men det var nog den film som påverkade mig mest.

Känn ingen sorg med Adam Lundberg och Disa ÖstrandMin personliga favorit var “Känn ingen sorg”, den berörde mig hur mycket som helst på “klassiskt” filmvis. Däremot var det Återträffen som gjorde mig riktigt obekväm, som fick mig att fundera väldigt mycket långt utöver själva filmens ramar. Hur var jag i skolan? Hur var alla andra? Hur beter sig barn mot varandra och varför?

Annars var det nog “Monica Z” som var storvinnaren. Den vann i hela fyra kategorier; bästa regi (Per Fly), bästa kvinnliga huvudroll (Edda Magnason), bästa manliga biroll (Sverrir Gudnason), bästa kostym (Kicki Ilander). Dessutom tror jag att den var nominerad i ännu fler kategorier. Att Edda skulle ta hem segern i bästa kvinnliga huvudroll var jag nästan övertygad om, hon gör en så grym rollprestation att det är galet.

Filmen Monica ZAndra vinnare var Mikael Persbrandt för bästa manliga huvudroll i “Mig äger ingen”, vilket var precis det jag hoppades på. Persbrandt måste ha lagt ner hela sin själ i den rollen. Anna Bjelkerud tog hem baggen för bästa kvinnliga biroll i “Hotell”, och så min favoritfilm Känn ingen sorg som tog hem två baggar: bästa klipp (Håkan Wärn) och bästa ljud/ljuddesign (Mattias Eklund).

Det fanns givetvis fler filmer som vann guldbaggar, men jag är så glad att mina favoriter från året vann: Känn ingen sorg, Återträffen, Hotell, Mig äger ingen och Monica Z. Fem filmer som jag rekommenderar alla att se. För att se alla vinnare, gå in på Guldbaggen 2014.

Filmtips: The wolf of Wall street

The wolf of wall street på bioIgår såg jag alltså “The wolf of Wall street” med Leonardo DiCaprio – hans senaste huvudroll vilken jag längtat efter att se. Som jag skrev tidigare är jag ett stort fan av honom. Han gör ofta fantastiska rollprestationer, den här filmen är inget undantag. Dock är det inte mycket annat jag är speciellt positiv till.

Filmen baseras på Jordan Belforts biografi med samma namn och handlar om hans liv som aktiemäklare. Från starten som osäker och ung med stora ambitioner ända upp till toppen. Ja, och så stupet efteråt också. Filmen är välgjord på så sätt att de allra flesta skådespelarprestationer håller hela vägen, och det gör väl alltihop trovärdigt. Antar jag. Men även om det är trovärdigt är det också vidrigt. Kanske just därför.

Hela filmen är full av pengaöverflöd, droger, fest, sex, prostitution, svineri. Flera gånger är det snudd på våldtäkt. Det finns inte en enda vettig kvinnlig karaktär, möjligen Belforts första fru som ändå har en minimal roll. Det enda vi får se är rakade fittor, nakna (slanka) kroppar och ett gäng kåta män som har sex med allt och alla.

Jordan Belforts The wolf of Wall streetTrots att det flera gånger är roligt stannar skrattet halvvägs upp i halsen, och så har jag lust att kräkas upp det istället. Filmen representerar så mycket som jag är emot och som jag föraktar, och därför är det svårt att tycka om den. Trots bra skådespelare. Och trots roliga inslag.

Jag tänker såhär: om man ska visa upp en film med sexism och värsta sortens könsstereotyper ska det i så fall vara med ett kritiskt förhållningssätt. Vi tittare ska få upp ögonen för att det faktiskt ÄR såhär på flera ställen i världen, och att vi kan börja ifrågasätta det. Visar man däremot upp en film med såhär mycket sexism och könsstereotyper UTAN ett kritiskt förhållningssätt reproducerar man bara samma skit igen. Och igen.

Grejen är att jag är osäker på om filmen ställer sig kritisk till det här eller inte. Å ena sidan finns det väl någon slags tanke om att det inte är hållbart i längden, att allt går åt helvete så småningom, men å andra sidan känns det som att tittaren ska tänka “fan vad soft ändå”. Det gör mig rasande.

Kanske finns det ingen tanke alls med det. Kanske är det bara en filmatisering av Jordan Belforts bok, men då kunde fokuset lagts någon annan stans också. Som det är nu blir jag osäker på om det ens finns någon handling. En spänd båge. Det är bara ett enda långt svineri.