Filmtips: Pojkarna

PojkarnaHär om veckan såg jag Pojkarna på bio. Det var en förhandsvisning vilket var extra roligt! Jag recenserade boken (som är skriven av Jessica Schiefauer) för flera år sen, och både gillade och inte gillade Det är lite likadant med filmen, även om jag föredrar boken.

Pojkarna handlar om vännerna Kim, Bella och Momo. De är fjorton år och i början av puberteten. I skolan blir de konstant utsatta av killarna, vare sig det handlar om fysiska övergrepp eller tysta hot, och ingen gör något. Killarnas sätt att behandla tjejerna är så normaliserat att till och med de vuxna blir blinda. En dag får Bella med sig en konstig blomma till sitt växthus. När de dricker blommans nektar förvandlas de till pojkar, vilket förändrar både hur andra ser på dem och hur de ser på sig själva.

Idén är ju fantastisk. Det tyckte jag när jag läste boken också. Jag gillar temat. Att det handlar om könsnormer, kroppar, sexualitet och den starka kulturen kring det. Jag gillar musiken (den har blivit mitt nya skriv-soundtrack). Fotot är snyggt, vissa scener skulle kunna stå för sig själva som rena konstverk.

Däremot gillade jag inte att skådespelarinsatserna var så varierade. Det drar ner mycket av upplevelsen för mig. Och ibland blev det för… dramatiskt? Nej, det kanske är fel ord. Men framför allt mot slutet så var det en enda gråtfest. Hela tiden. Det var närbilder av stora tårar och stora ord, och det blev lite mycket. Jag blev inte så berörd som jag hade velat bli.

Sen ställer jag ju mig kritisk till att en pojkkropp per automatik innebär mer aggression och utåtagerande, precis som jag tyckte om boken. Å andra sidan gillar jag att Kim, som handlingen främst kretsar kring, slits mellan sin pubertala tjejkropp som är så obekväm, den känns inte som hennes, och friheten hon känner i pojkkroppen. Att en kropp kan vara fel för en.

Såhär: det handlar alltså inte om att jag ifrågasätter huruvida en kan vara fast i fel kropp på grund av kön, utan om att en tjejkropp och en pojkkropp per automatik inte innebär olika saker.

Temat berör mig sammanfattningsvis mer än själva filmen. Jag läste någonstans att den skulle vara “bästa tonårsskildringen sedan Fucking Åmål” – det håller jag absolut inte med om. Jag föredrar Pojkarna i bokform. På tal om Jessica Schiefauer – visste ni att hon skrivit totalt tre publicerade romaner, varav två vunnit Augustpriset? Så imponerande.

Filmtips: Boktjuven

Markus Zusaks BoktjuvenFör ett par år sen började jag läsa Markus Zusaks “Boktjuven”, men fastnade inte. Det kändes väldigt tråkigt eftersom jag hört så otroligt mycket bra om den. Jag tänkte att jag skulle försöka läsa den någon gång igen men det blev aldrig av.

Nu har jag äntligen sett filmen! Om jag inte fastnade för boken kan man lugnt säga att jag fastnade för filmen, men gud vilken tung upplevelse det blev. För er som inte vet det är det döden som berättar den här historien där Liesel är huvudperson. Hon kommer som barn till en fosterfamilj under andra världskriget i Tyskland. Hennes lillebror har precis dött och mamman är borta.

Samtidigt som alla hemskheter händer runtomkring henne hittar hon glädje i att lära sig läsa. Hon läser allt hon kommer över (vilket inte är speciellt mycket, till en början). Sånt här älskar ju jag, när framför allt barn upptäcker kärleken till böcker i filmer/serier/böcker. Det är så fint! Och härligt.

Som så många andra känner jag igen mig själv från när jag var mindre och bara kunde sluka bok på bok, nästan lite besatt. Därför inspirerar Liesel verkligen mig. Jag blev sugen på att själv sätta mig och läsa när jag såg filmen, vilken bok som helst, bara suga in all kunskap som finns att hämta i böcker.

Samtidigt som Liesel upptäcker böcker och utvecklar en otroligt fin relation till sina fosterföräldrar och även sin bästa vän Rudy, finns kriget i bakgrunden som ett mörkt hot. Det är också här det blir så tungt. Varje gång jag ser en film eller läser en bok som berör andra världskriget blir jag otroligt illa till mods.

Det är för mig obegripligt hur allting blev, hur mångas verklighet det var. Kriget, den förändrade samhällssynen, nazismen. Inte obegripligt som att det känns så avlägset, för det finns tyvärr samma tendenser idag, men för att det känns omänskligt. Ovärdigt. Att människor kan göra så mot varandra övergår mitt förstånd, och att det finns så mycket brutalitet taget direkt från verkliga exempel blir så väldigt tungt att ta.

Det var inte en alltigenom tung upplevelse, den var hoppfull och rolig också, men sammantaget tog den väldigt mycket av mig. Är man bara beredd på det kan jag rekommendera alla att se den här filmen.

Emil & Ida i Lönneberga

Astrid Lindgrens Emil och IdaJag har hört massor om Disneys “Frozen” på senaste tiden, och den verkar absolut bra, men jag har faktiskt inte känt något jättesug att se den. Däremot har jag (lite sent) kollat på trailern för “Emil och Ida i Lönneberga”, och den verkar ju helt fantastisk!

Jag har ingen aning om hur den uppfattas av barn som inte sett de andra filmerna, men jag fick sån nostalgi när jag såg trailern. Astrids röst, Björn Bergs illustrationer. Ljusa, glada och varma färger. Precis den typen av film jag vill se. Har ni andra sett den? Vad tyckte ni?