Här om veckan såg jag Pojkarna på bio. Det var en förhandsvisning vilket var extra roligt! Jag recenserade boken (som är skriven av Jessica Schiefauer) för flera år sen, och både gillade och inte gillade Det är lite likadant med filmen, även om jag föredrar boken.

Pojkarna handlar om vännerna Kim, Bella och Momo. De är fjorton år och i början av puberteten. I skolan blir de konstant utsatta av killarna, vare sig det handlar om fysiska övergrepp eller tysta hot, och ingen gör något. Killarnas sätt att behandla tjejerna är så normaliserat att till och med de vuxna blir blinda. En dag får Bella med sig en konstig blomma till sitt växthus. När de dricker blommans nektar förvandlas de till pojkar, vilket förändrar både hur andra ser på dem och hur de ser på sig själva.

Idén är ju fantastisk. Det tyckte jag när jag läste boken också. Jag gillar temat. Att det handlar om könsnormer, kroppar, sexualitet och den starka kulturen kring det. Jag gillar musiken (den har blivit mitt nya skriv-soundtrack). Fotot är snyggt, vissa scener skulle kunna stå för sig själva som rena konstverk.

Däremot gillade jag inte att skådespelarinsatserna var så varierade. Det drar ner mycket av upplevelsen för mig. Och ibland blev det för… dramatiskt? Nej, det kanske är fel ord. Men framför allt mot slutet så var det en enda gråtfest. Hela tiden. Det var närbilder av stora tårar och stora ord, och det blev lite mycket. Jag blev inte så berörd som jag hade velat bli.

Sen ställer jag ju mig kritisk till att en pojkkropp per automatik innebär mer aggression och utåtagerande, precis som jag tyckte om boken. Å andra sidan gillar jag att Kim, som handlingen främst kretsar kring, slits mellan sin pubertala tjejkropp som är så obekväm, den känns inte som hennes, och friheten hon känner i pojkkroppen. Att en kropp kan vara fel för en.

Såhär: det handlar alltså inte om att jag ifrågasätter huruvida en kan vara fast i fel kropp på grund av kön, utan om att en tjejkropp och en pojkkropp per automatik inte innebär olika saker.

Temat berör mig sammanfattningsvis mer än själva filmen. Jag läste någonstans att den skulle vara “bästa tonårsskildringen sedan Fucking Åmål” – det håller jag absolut inte med om. Jag föredrar Pojkarna i bokform. På tal om Jessica Schiefauer – visste ni att hon skrivit totalt tre publicerade romaner, varav två vunnit Augustpriset? Så imponerande.